Original titel: Nomadplaneten
Författare: Emanuel Blume
Antal sidor: 392
Språk: Svenska
Original språk: Svenska
Förlag: Typ förlag
Utgivningsdatum:  2016
FormatPocket

Jag fick den här boken av författaren som recensionsexemplar i utbyte mot en ärlig recension.

Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?

Med på expeditionen är svensk-kenyanska astrofysikern Jonathan Othiambo. Han är ny i gruppen och kastas in i ett maktspel han inte förstår, ett maktspel där konflikter sjuder under ytan. Men väl på den nya planeten uppstår värre problem som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier.
I Blumes värld har globaliseringen tagit ännu ett steg och det är lite av en självklarhet att samarbete mellan landsgränserna. Jag kan även tänka mig att det också är ett måste. Det är uppfriskande med en svensk bok som innehåller en hel del olika etniciteter och ursprung. Blume bollar mellan allvar, spänning och vetenskap i de olika kapitlen. Vi får snabbt åka ut i rymden och där lär vi känna besättning samtidigt som vi får göra en djupdykning i vem Jonathan är.

Huvudkaraktären Jonathan är tyvärr intetsägande. Han är otroligt passiv och har knappt några egna idéer, det kommer heller inte fram någonstans i boken varför han är med på den här rymdresan. Alla som har blivit utvalda är experter inom ett område. Visst får vi veta om Jonathans bakgrund, hur smart och duktig han är men väl uppe i rymden försvinner det. De enda gångerna vi får ta del av hans expertis är när någon vill veta vad för temperatur det är. Jag blev väldigt ofta irriterad på honom och hade det inte varit för de andra karaktärerna i boken som är otroligt intressanta, komplexa och starka hade jag nog inte gillat den här boken så mycket som jag gjorde. Det fanns en scen på slutet där en karaktär, Gro, sa till Jonathan allt jag själv kände för honom. Att han inte kan ta egna beslut, att någon måste säga åt honom vad han ska göra och hans jäkla axelryckningar som är hans svar på allt. Det var uppfriskande att läsa om! Som sagt var de andra karaktärerna intressanta och gav berättelsen djup. Blume har lyckats fånga den komplexiteten som uppstår i en grupp med olika personligheter.

Även om själva berättelsen inte är fylld med spänning så är scenerna med action väldigt spännande. Blume har verkligen gjort sin läxa. Boken är fylld med vetenskapliga termer som gör att jag, som läsare, lättare dras in i expeditionen och dess mål.

Tyvärr blev boken lite flummig på slutet även om den fortfarande var underhållande. Felet med boken är nog de lösa trådarna. Vi har en karaktär, Zanyar som helt försvinner ur berättelsen, han finns kvar men är otroligt passiv från att ha varit väldigt aktiv. Vi fick aldrig riktigt reda på vad som hände. Det gäller samma med Jonathans minnen om hans flickvän Maria, i början av hans tillbakablickar tror man att det har hänt en viss grej med henne sedan i senare kapitel är det något helt annat som hänt. Det kändes inte rätt.

Jag tycker det här är en bra sci-fi bok med alla de ingredienserna som behövs för att göra den spännande, nyskapande och bra. Rekommenderar den till alla som gillar sci-fi.

Z Z Z Z Z

1 comment on “Nomadplaneten – Emanuel Blume”

Leave a Reply