Det här känns som en bok som ”alla” har läst och som ”alla” älskar. När jag hittade den på second hand butiken hemma var jag tvungen att köpa den. Jag är alltid nyfiken på böcker som ”alla” älskar/gillar därför kunde jag inte låta bli att läsa även den här boken. Tyvärr tror jag att jag hade lite för höga förväntningar.

Boken utspelar sig i Indien eller rättare sagt på orten Ayemenem. Den handlar om Rahel, en kvinna som återvänder till sin barndoms ort – Ayemenem där hennes barndom började men också slutade. Hon minns en serie dramatiska händelser från sin tidiga barndom när hon kommer tillbaka nästan tjugo år efter. Boken hoppar mellan nutid och dåtid. Historien vävs samman med religion, klassklyftor och släktgroll.

Jag försökte gilla den här boken men språket, som för mig var förvirrande, gjorde att jag tappade fokus på själva berättelsen. Som jag har förstått det så är det just språket som många gillar. Det är hennes miljöbeskrivningar och hennes skildring av Ayemenem som gör att många gillar den här boken. För mig var språket vackert och gjorde mig nyfiken till en början men sedan blev det för mycket. Det blev för mycket detaljer, för mycket ord och för lite berättelse. Jag väntade hela tiden på att berättelsen skulle komma till skott men istället fick jag en hel del miljöbeskrivningar och metaforer.

De här är ingen dålig bok, absolut inte. Det här är en bra och betydelsefull bok. Den tar upp viktiga ämnen som klassklyftor, heder och vem som får älska vem.  Jag önskade bara att Arundhati Roy kunde skala av lite på språket. Som sagt, i början gick det bra med språket, i början tyckte jag att det var vackert men ju mer jag läste desto svårare var det att fokusera på själva berättelsen.

Det är som sagt många som gillar den här boken och är du nyfiken på den så tycker jag att du ska läsa den, kanske har du lättare för att ta till dig språket.

Z Z Z Z Z