Ett tag fanns den här boken ”överallt” i mitt bookstagram-flöde vilket gjorde mig nyfiken på den. Efter att ha läst baksidestexten bestämde jag mig för att ge boken en chans. Jag måste också erkänna att jag tycker att omslaget är otroligt vacker och ville gärna ha den i bokhyllan :p

Det började som en uppgift för engelska lektionen, att skriva brev till en död person. Laurel väljer att skriva till bland annat Kurt Cobain – han dog ung och det gjorde även Laurels syster May. Snart skriver Laurel brev till massor av döda.

Jag tror att jag hade för höga förväntningar på den här boken. Jag tycker att själva idéen var unik och gillade tanken på att få höra Laurels historia genom breven hon skriver men tyvärr tappade jag intresset otroligt snabbt. Största missen är huvudpersonen, Laurel. Ava Dellaira har, enligt mig, misslyckats totalt med att gestalta en tonårstjej. Laurel låter som en tioåring som skriver dagbok till de döda istället för en gymnasieelev. Laurel som karaktär är både tråkig och irriterande. Dellaira skriver på ett enkelt sätt där texten flyter på på ett monotont sätt men lyckas ändå trycka in någon vacker fras här och där. Men de vackra fraserna känns missanpassade.

Själva berättelsen är faktiskt rätt tråkig. Vi får veta väldigt snabbt att Laurel har förlorat sin syster i en hemsk olycka men vad som egentligen har hänt får vi inte reda på förrän på slutet. Tyvärr har jag tappat intresset långt innan vi får reda på ”den stora sanningen” för berättelsen är rätt förutsägbar.
Kärleksbiten var ett annat problem jag hade med den här boken. Laurel blir kär i Sky, en mystisk kille som också har egna hemligheter. Det jag inte gillade med hela kärleksbiten var att fokusen från Laurels sorg för sin syster försvann och ersattes av hennes kärleksbekymmer. Jag trodde vi skulle få följa med Laurels sorg och hur hon bearbetar den.

Jag tror som sagt att jag hade för höga förväntningar på den här boken. Den var i alla fall inget för mig.

Z Z Z Z Z