Det här är en bok som fastnar och berör på alla olika sätt. Den är emotionell jobbig att läsa samtidigt som den är viktig.

Det här är en berättelse om första kärleken, om våld, om utanförskap och om vänskap. Ester och Isak träffas på en fest och blir kära. Deras relation börjar som alla relationer alltid börjar, med kärlek och ömhet men deras kärlekshistoria fläckas av en tragisk historia. För samma sommar misshandlas en ung pojke till döds och Isaks lillebror Anton var där när det hände.

Det händer väldigt mycket i den här boken och igenkänningsfaktorn är hög. Jag har aldrig läst en bok där författaren använder så få ord för att beskriva så stora känslor och lyckas. Med korta meningar och målande beskrivningar lyckas Jessica Schiefauer sätta ord på de svåra känslorna som bara finns inom en själv. Språket är nästan poetisk, vilket gör att hela boken känns drömlik. Karaktärerna i boken är vad som driver berättelsen framåt. De är långt ifrån perfekta, gör misstag och vet inte sitt eget bästa vilket gör de både levande och verkliga. Jag blev otroligt arg på Ester för hennes barnslighet och saknad av självinsikt men det var just det som också gjorde henne mänsklig. Isak var också en karaktär med brister men även där gjorde bristerna honom mänskliga. Anton var en karaktär som alltid fanns i bakgrunden och som behövde mer uppmärksamhet, både av oss som läsare men också av de som stod han närmast.
Den här boken är fruktansvärd bra och redan från första sidan kan man ana en känsla som viskar om något otäckt som ligger under ytan. Känslan följer med under hela berättelsen och fick mig som läsare att vara mer uppmärksam.

Det här är första boken jag läser av Schiefauer och jag är otroligt nyfiken på hennes andra böcker. Hon har en egen stil och jag hoppas att den även finns i hennes andra böcker.

Z Z Z Z Z