Originaltitel: Chanson douce
Originalspråk: Franska
Författare: Laila Slimani
Antal sidor: 6T 7M
Språk: Svenska
Format: Ljudbok
Förlag: Natur och Kultur
Utgivningsår: 2018 (först publicerad 2016)
Vaggvisa är en av de tolv böcker som är nominerade till Årets bok 2019 och jag kan förstå varför även om själva berättelsen inte föll mig i smaken. Den började stark men dalade mot slutet.
Handling:
Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise, en äldre fransyska som valts ut med omsorg, har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Lika beroende som de blir av Louises hjälp, lika instängda känner de sig efter ett tag. De märker hur hon förändras, får plötsliga vredesutbrott och dyker ibland inte alls upp, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.
Den här boken börjar extremt stark och med en inledningen som är svår att släppa blir det nästan omöjligt att inte ha höga förväntningar. Jag visste inte riktigt vad som väntade när jag började läsa den här boken. Jag hade hoppats på spänning och mystik men fick istället en samhällskritisk roman som tar upp klass, etnicitet och föräldraskap.
Berättelsen lunkar sakta framåt och på vägen får vi en inblick i det moderna föräldraskapet, hur man försöker kombinera barn, arbete och familjeliv. Det ständiga dåliga samvetet över att lämna sina barn i barnflickans händer är också något som genomsyrar romanen.
Jag ser vad författaren försöker belysa men det går alldeles för segt fram. Jag väntar på vändningar, jag väntar på konflikter men inget händer, mer eller mindre.
Karaktärerna är trovärdiga men känns också långt borta ifrån min egen verklighet. Jag tror jag upplevde en kulturkrock när jag läste boken. I Sverige har vi generöst med föräldradagar och det är sällan vi behöver en barnflicka för att få det att gå ihop (i alla fall inte bland mina kretsar) därför var det också väldigt svårt att sätta sig in i deras situation. De val föräldrarna gör och hur de väljer att hantera situationen när det börjar urarta är också för mig en gåta. Dessa känslor, tror jag, helt enkelt beror på kulturella skillnader mellan Frankrike och Sverige.
Det här är en välskriven roman. Slimani är en bra författare och berättare. Hon lyckas väva in flera lager av känslor i en och samma scen på ett skickligt sätt. Tyvärr är det för segt för mig. Jag kommer inte riktigt in i berättelsen, jag har svårt att känna igen mig vilket gör att romanen känns tråkig.
Men som sagt, jag ser vad författaren försöker berätta och det lyckas hon med men det gav tyvärr inte mig en härlig läsupplevelse.