Det här är historien om 14 åriga André som blir inlåst på ett mentalsjukhus på grund av en desperat lögn. Doktor Kaufmann är läkaren som bestämmer och han har en aptit för experiment där människor är försöksdjur. De dramatiska händelserna präglar hela Andrés liv och minnena från den tiden hemsöker honom. Som vuxen börjar han gräva i det förflutna. Det här är ett psykologiskt drama om fångenskap, makt och det förtvivlande sökande efter värdet som människa.

När jag läste baksidestexten till den här boken tyckte jag den verkade spännande och hoppades verkligen på ett psykologiskt drama. Tyvärr tycker jag inte att Karl Almén Burman levererar det som utlovas. Berättelsen är alldeles för melankolisk för att vara ett psykologiskt drama. Språket för melodramatisk för att trycka på de psykologiska knapparna hos mig. Jag skulle beskriva den här boken mer som en sentimental berättelse om en man som minns tillbaka på sin hemska tid på ett mentalsjukhus.

Berättelsen går heller inte in på djupet. Alla karaktärer runt omkring André på mentalsjukhuset kommer i skymundan. Hans bästa kompis, Stig får vi aldrig riktigt lära känna. Vem var Åke och varför satt han inne på sjukhuset? Astrid, tjejen som André blir kär i får vi heller inte lära känna. Läsaren får bara fragment ur historien och Burman går aldrig in på djupet.
Slutet är lite av en antiklimax. Under hela berättelsen bygger Burman upp dramatiken kring allt hemska som hände men när det sedan avslöjas faller det platt. Man får inte reda på exakt vad det är som har hänt.

Det här är inte en dålig bok. Den är välskriven och stundtals spännande. Jag önskar bara att den skulle ha gått mer in på djupet, berättat mer om karaktärerna och Doktor Kaufmanns förflutna.

Z Z Z Z Z