Efter att flera i min vänskapskrets pratat om hur mycket de tyckte om den här boken bestämde jag mig för att läsa den.

I Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger får vi följa med Veronika som en marskväll flyttar in i en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon vill ha lugn och ro och en plats där hon kan skriva färdigt sin roman. Hon vill också vara ensam för att komma över en stor sorg. I huset bredvid bor en gammal kvinna, Astrid, som i tysthet betraktar Veronika när hon flyttar in. Mellan dem spirar en ovanlig vänskap som förändrar bådas liv för alltid.  

Jag försökte gilla den här boken. Jag försökte att inte himla med ögonen men det gick inte. Den här boken strös med en massa gullegull tillsammans med melankoliska meningar. Jag får heller inget riktigt grepp om vem Veronika eller Astrid är som karaktärer. Vi får ta del av deras mörka och tragiska förflutna men jag kan inte påstå att jag vet vad för karaktärer de är. Astrid kallas häxan i byn men vi läsare får aldrig riktigt reda på varför och hennes karaktär är raka motsatsen till hennes smeknamn vilket för mig är förvirrande. Vem är Astrid? Varför kallas hon häxan? Om hon är så otrevlig som alla säger i byn, varför är hon så trevlig mot Veronika?
Även Veronikas karaktär saknar djup. Det är uppenbart att någonting hemskt har hänt henne och att hon behöver komma över en sorg men det verkar vara mer än så. Tyvärr får vi inte veta mer.

Det är en välskriven bok men jag gillade inte stilen. Hela boken kändes överdramatiserad vilket gjorde det svårt för mig att ta det hela på allvar. Istället för att vara en fin berättelse om vänskap förvandlades hela boken till sentimentalt möte mellan två kvinnor.

Z Z Z Z Z